I år höll vi i ELSA Gothenburg en tävling på temat. Många bra bidrag, men slutliga vinnaren blev Dino Vidimlic!

”Jag får tänka i flera omgångar medan jag snirklar mig runt det här smaskiga ämnet och försöker bestämma från vilken angreppspunkt jag ska sätta tänderna i det. För hur lockande det än må vara att ge sig ut i abstrakta resonemang väcks allt fler frågor för varje svar jag tror mig ha kommit fram till. Ska man resumera den breda termer online-censur kan man dock säga att den ter sig antigen statligt eller kommersiellt. Avseende det förstnämnda är den enda nätcensuren som existerar inom Sveriges virtuella jurisdiktion idag Rikspolisstyrelsens spärrlista. Förfarandet går till på sådant vis att listan kontinuerligt uppdateras av svenska Rikskriminalpolisens IT-brottssektion och sedan regelbundet skickas till internetoperatörer vilka i nästa steg frivilligt kan använda sig av uppgifterna för att via operatörens DNS-server blockera åtkomst till dessa. Eftersom spärrlistan är sekretessbelagd är bekymret vissa kritiker uttrycker befogat i samband med att det i praktiken för allmänheten blir omöjligt att kontrollera vilka sidor – enligt Sveriges Radio till antalet nästan fem tusen – som i praktiken undergår censur. Det uttalade syftet är officiellt att förebygga barnpornografibrott, men när Wikileaks läckte filtrets innehåll 2010 visade det sig att över 98% av de då listade sidorna inte alls innehöll barnpornografi.

Nätfilter som blockerar vissa webbplatser, i stil med Rikspolisstyrelsens spärrlista, skulle på sikt kunna utvecklas till en censur som kväver yttrandefriheten som är grundläggande för vår västerländska demokrati-perception. Förvisso inte så länge filtret bara gäller webbplatser som sprider barnporr utan först när myndigheter och företag blir alltför angelägna att stoppa allehanda oönskade fenomen på internet. Det bör påpekas att ett identiskt filter vid lanseringen i Thailand användes med explicit samma mål, men sedan hastigt utvecklades till allmängiltig censur när kungen fick behörighet att redigera listans innehåll. Den intervention i rådande praxis som tänks ligga närmast idag, även om det i dagsläget i praktiken saknas förutsättningar för att nå enighet i kammaren, är att regeringen här hemma börjar filtrera sajter därför att de anses sprida falska nyheter, vilket skulle innebära att man börjar bygga upp en problematisk princip kring normativa värden som lätt kan spåra ut. Singapore var denna höst först i världen med att lansera en lag som förbjuder fake news till exempel. Ett internationellt exempel på hur detta Ministry of truth skulle kunna se ut finnes i Kina där 50 000 kineser redan för tretton år sedan arbetade fulltid med att m.h.a en mer auktoritär användning av en variant av Rikspolisstyrelsens spärrlista spana på väderkvarnar från den kinesiska brandväggen. I sådana länder, som tagit tillämpningen till nya dalar, är det numera vardag att till och med blockera åtkomst till ord och bilder.

Att alla moderna stater med tillgång till internet idag har de tekniska möjligheterna som erfordras för att påverka sina invånares tillgång till det som en gång var the World Wide Web är inte längre någon hemlighet. Att omoderna stater har ännu större möjligheter på området är en paradox att ta in. Skillnaden i varför man använder dessa utgår dock från maktsfärens rättsrealistiska intressen enligt följande kategorier:
-Politiska skäl: där den politiska eliten i varierande grad beroende på koordinater på världskartan stryper åtkomsten till sidor som skulle kunna äventyra dess ställning. Milda länder på skalan tenderar att blockera åtkomst till sociala medier medan mer hårdhänta även utesluter politiska medier.
-Sociala normer: blockering av porrsidor och online-betting, samt nekad åtkomst till extremistiska sajter vars innehåll strider mot rådande samhällsnormer.
-Säkerhetsskäl: Sådant som kan leda till civil olydnad; t ex blockering av pro-Nordkoreanska sidor i Sydkorea, blockering av WikiLeaks i Turkiet samt blockering av sidor i Indien som förespråkar nationell konflikt i landet.
-Skydd av ekonomiska intressen: t ex införandet av EU:s senaste art 11 och 13 som syftar till att skydda upphovspersoners ekonomiska rättigheter till copyright av sina verk.
Utöver dessa teleologiska principer finns flera exempel på hur desperata ledningar under våldsamma protester, senast i Iran, helt och hållet väljer att koppla bort internet i sin helhet – en censur som är så definitiv att den, om den varade under en längre period, skulle ge alla aktörer lika utrymme på spelplanen och därmed kunna bli kontraproduktiv.

På samma sätt som vi godtar länders suveränitet ska vi naturligtvis också tillåta dem att utforma egna regleringar kring censur på nätet. Reportrar utan gränser rapporterade nyligen om att Twitter, den blåa fågeln som symboliserar det fria ordet, nu går med på att låta varje enskilt land granska sitt eget internet så att innehållet stämmer överens med det landets lagar. Yahoo har redan gått med på självcensur. Kritiken från RUG är att aktivister och rättshaverister som försöker ändra systemet inte längre kommer kunna använda Twitter, som hädanefter indirekt endast kommer vara överhöghetens maktmedel. Jag tror att det är problematiskt att ifrågasätta denna, av företag hittills mest lämpliga, anpassning till verkligheten utan att gå in på vidare nödvändiga filosofiska resonemang i debatten. Nya problem kräver helt enkelt nya lösningar. Inledningsvis var internets användningsområde ett vetenskapligt forum där universitetsforskare skulle kunna dela med sig av sina slutsatser och därmed samarbeta i sina respektive fält för att uppnå större framgångar för vår civilisation. Det är smått ironiskt att den senaste digitala revolutionen med sociala medier (9 av 10 appar vi använder idag existerade inte när jag var tio) i motsatt riktning lett till en skepsis mot just vetenskap. Digitala bibliotek och onlinebaserade klassrum förvandlas i allt högre grad till skumma källare där alla möjliga typer av självutnämnda VIP-gäster anser sig vara sakkunniga. Subjektiva känslor blir utgångspunkten för vad som är korrekt samt kriterier för vilka källor som ska tagas i beaktning, och i den debatten har alla plötsligt rätt. Intressant att notera är också föremålet för censur. När sociala medier själva går in och raderar ditt innehåll utifrån sina community-regler handlar det snarare om synpunkter kring sättet du valt att uttrycka dina känslor på än känslorna i sig. När det gäller statligt inflytande är det primära målet istället att begränsa den allmänna opinions kännedom om att dessa känslor existerar. Instabila stater vaporiserar sina avvikare, medan mer stabila skaftar upp dessas huvuden på bygdens infart för att legitimera sin maktutövning och konsensuera rådande samhällsnormer.

Det är en självklarhet att företag som verkar på nätet ska respektera de inhemska lagarna och utforma sina tjänster utefter dessa istället för att lobba in egna begränsningar i den allmänna opinionen.

I slutändan är censur endast ett av flera, förvisso det till synes mest ingripande, demokratiska problem som förekommer på nätet. Även om vi rent teoretiskt motsätter oss sådana ingrepp är det inte svårt att tänka sig att vi skulle kunna bli resistenta mot det på motsvarande vis som vi vant oss vid att kommersialiseringen som ger den med mest nollor på kontot möjlighet att manipulera hur representativt internet är för det övriga samhället. ICANN, det moderna internets ryggrad, misslyckades med sina försök att demokratisera internet genom att parlamentarisera det redan 1999. Innebär det att vi lever på lånad tid? Det återstår att se.”